Våra första dagar på förskolan!

I tisdags var vi på förskolan för första gången och jag har svårt att beskriva mina känslor av att gå in där. För det första blev jag väldigt glad då barnen bokstavligt talat skrek av glädje när de fick syn på oss! Det flockades med barn runt om oss som ville kramas och säga hej! Så fruktansvärt mysigt och det gjorde mig så himla glad! Men ju mer man tänkte på stället vi var på och ju mer man tänkte på hur barnen har det hemma så fick jag en stor klump i magen, och den har liksom stannat där. Den försvinner inte. Det är svårt att beskriva hur det ser ut där inne men barnen är uppdelade i tre klasser - bebisarna, 2-3 åringarna och 4-5 åringarna. De två yngre klasserna hade varsitt rum på kanske 11 kvadratmeter. Där inne vistades det över 20 barn. 4-5 åringarna hade det största rummet som är mindre än vår lägenhet iaf som är 35 kvadratmeter. Där är det runt 50 barn!! Förstår ni hur många barn det är på en liten yta? Det är helt sjukt om man tänker efter.

Hur man kan beskriva vår första dag är att den var mer eller mindre kaos. Vi har mest varit med 4-5 åringarna som är absolut flest. Barnen hade så mycket energi och ville helst av allt bara springa runt och leka. Men det funkar inte riktigt på en sådan liten yta. De lyssnar heller inte särskilt mycket på oss eftersom vi endast pratar engelska med dom vilket inte är deras förstaspråk. Lärarna vill allra helst sitta med deras telefoner vilket de också gör rätt så ofta. Men det är bara att göra sitt bästa! När barnen var som mest högljudda och okoncentrerade så sjöng vi huvud axlar knä och tå vilket gjorde att de blev av med lite energi. Allra helst vill man gå ut med barnen men eftersom det är vinter här så funkar det inte riktigt alla dagar utan det beror helt på vädret. Detta eftersom barnen inte har så varma kläder och man vill inte riskera att dom blir sjuka. Denna dag var en sådan då det var för kallt för att gå ut.

Igår visste vi vad som väntade när vi klev in i förskolan och blev inte alls så chockade som första gången. Och dagen gick betydligt bättre! Nu hade vi fått smälta våra första intryck lite och visste att barnen hade mycket energi. Men man får aldrig glömma bort att det faktiskt bara är små barn. Om man jämför med förskolorna i Sverige så är det något helt annat mot här. Barnen har inte alls samma utrymme för lek och skoj här. Vad vi verkligen fick se denna dag var att barn som hamnar efter med de dom övar på sällan blir sedda och får den hjälp dom behöver. Och istället för att hjälpa de barn som inte kan så straffas barnen på ett eller annat sett. Igår var det en pojke som inte sjöng med i alfabetet. När läraren fick se det så fick han först sjunga det själv inför alla andra. När han inte kom längre än till F så straffades han genom ett hårt grepp om armen in till bebisarna där han fick stanna länge. Så fruktansvärt jävla hemskt att se. Det gjorde ont i hela mig och vi ska göra allt vi kan för att få såna saker att upphöra. Även när barnen var stökiga idag fick barnen gå fram inför alla och stå i "nittio grader" fast utan vägg att luta sig mot och med händerna i luften som straff. Så fick dom stå tills läraren sa till att sluta. Fyfan. Då förstår man att lärarnas respekt byggs på rädsla. Vad vi fokuserar på mest i klassrummet är att gå till de barn som man ser inte riktigt kan. För generellt så är barnen väldigt efter i utvecklingen. 5-åringarna kan liksom inte skriva sitt eget namn. Det stora problemet ligger i att barnen inte får lära sig innebörden av alfabetet, eller siffrorna, eller färgerna osv. Dom får bara veta att det finns något som heter "A, apple" men inte hur ett A faktiskt ser ut och hur det låter i text. De vet att de finns en färg som heter "blå" men hur blå ser ut är det ingen som vet. De vet liksom inte hur saker funkar. Så det är vad vi fokuserar på mest när vi går runt bland barnen. Men återigen, vi pratar endast ett språk som de inte kan särskilt mycket av så det är svårt!

Vad vi gjorde mer igår var i alla fall att ta ut barnen ihop med Tina och en lärare. Så fort man går utanför förskolan oavsett om man är själv eller inte så måste alltid en lärare hänga med då vi är helt främmande med att befinna oss i en kåkstad. Vi har ingen aning om hur det funderar där och det är så lätt att gå vilse då staden är enorm. Vi dansade och spelade fotboll med barnen i alla fall vilket verkade vara så uppskattat! De tyckte det var så kul att komma ut och röra på sig! Med all förståelse.

Ni anar inte hur mycket det finns att skriva om att jobba som volontärer men jag väljer att hålla det kort tills jag är hemma igen med fungerande wi-fi! Ska verkligen försöka ta med mig kameran till skolan någon dag! Det hade varit så roligt! Och så ska jag givetvis berätta om eftermiddagsprojektet som vi också är med på med 10-14 åringar. Men det får vänta tills en annan dag.

Kram

Gillar

Kommentarer

Mamma mu
,
Älskade du jag förstår att det är svårt ibland!! Men försök att inte ta åt dej för mycket. Pusss ge det du kan utan att ge bort dej själv