Tankar efter Sydafrika

Det känns fortfarande så himla skumt att vara hemma igen. Fastän att vi endast var iväg i tre veckor så var det som att jag glömde bort livet här hemma helt och hållet. Jag gick in för resan till 100 % och ansträngde mig som bara den för att få uppleva och lära mig så mycket som möjligt. Men som jag nämnde i ett tidigare inlägg så lämnade jag Sydafrika med fler frågor än vad jag hade när vi åkte.

Det är så otroligt svårt att förstå hur ett samhälle kan se ut som det gör där. Hur samhällsklyftorna kan vara så otroligt stora och hur oprofessionell regeringen kan vara. Hur det kan finnas så mycket kriminalitet och hur man kan leva på ett ställe där man är ständigt osäker. Hur opålitlig polisen är och hur lite människor värderar liv. Hur människor kan vara lyckliga fastän de bor i en stad där människor dödar varandra dagligen. Fastän att jag fått vara där och uppleva allting så kommer jag ändå aldrig att förstå.

Hur många gånger jag än frågat varför det sydafrikanska samhället ser ut som det gör, varför det finns så otroligt många människor som lever i fattigdom, så förstod jag aldrig riktigt svaret. Och givetvis är svaret väldigt mycket mer komplext än så. Jag menar, i en kåkstad kan det bo upp mot 1 miljon människor. Och det finns otroligt mycket kåkstäder. Men att se alla dessa enorma områden med hus byggda av kartong väcker så otroligt mycket känslor hos mig. Jag blir så arg på situationen. Att ingen gör något. Att oberörda människor kan se ut över dessa områden utan att känna en endaste sympati. Många tänker att människorna i kåkstäderna är lata och själva försatt sig i deras situationen men faktum är att det är människor precis som vi. De har inte själva valt att bo där utan de bor där eftersom de inte har något annat val. Kåkstäderna är farliga platser där människor mördas dagligen. Men det bor så oerhört mycket oskyldiga människor där som drömmer om att få komma därifrån. Och så finns det de idioter som påverkar dem alla. De idioter som skrämmer, slåss, rånar och också mördar. De är endast dessa människor som världen utanför ser och det är så fruktansvärt fel. Det gör mig så jävla ledsen.

Man känner sig så maktlös i en situation som denna. Hur mycket jag än vill så är det omöjligt för mig att göra det bättre för alla som bor där. Helst hade jag velat rädda dem alla, men jag kan inte. Men jag är stolt över vad jag och Richard har gjort. Fastän att det är svårt att förstå så gör även två veckors volontärarbete skillnad. Det gör mer än vad man tror och varenda litet bidrag är enormt värdefullt. Jag rekommenderar er alla till att någon gång göra en resa som jag precis gjort. Aldrig någonsin har jag lärt mig så mycket och aldrig någonsin har jag blivit så berörd. Jag har fått mängder med perspektiv och detta kommer för alltid att påverka mig.

Gillar

Kommentarer