Prestation.

Tankar och åsikter

Enda sedan jag var liten så har jag satt höga krav på mig själv. Jag ville ha högsta betyg i skolan, ta hand om min häst på bästa sätt och hade jag bestämt mig för att springa en sträcka på en viss tid så gjorde jag det. Jag har haft höga krav på mig själv vad gäller allt. Inte bara vad gäller prestationer. Jag har också alltid haft enorma krav på mig själv vad gäller det sociala. Jag har alltid velat vara så rolig och snäll som möjligt och velat vara omtyckt av alla. Om jag fick känslan av att någon inte gillade mig så fick jag panik. Och såklart har jag även alltid varit min största kritiker. Jag har alltid hittat fel i allt jag gjort och nästan aldrig varit nöjd med vad jag åstadkommit. Övertänkt varenda liten grej som jag gjort och sågat mig själv inombords.

Någon gång i ettan-tvåan på gymnasiet brast det för mig. All min stress och press ledde till att jag blev helt otroligt instabil. Jag hade så mycket magkatarr att jag vaknade flera gånger per natt och grät för att jag hade ångest och otroligt ont i magen. Jag kunde inte äta någonting utan att få ont och så fort jag blev lite stressad så låste det sig för mig totalt. Jag fungerade inte längre under press. Jag behövde ge mig själv en paus från de höga kraven. Så mitt i terminen fick jag helt plötsligt sätta upp en prioriteringslista för vad som var viktigast för mig att få gjort och vad som kunde vänta. Jag red min häst hälften av gångerna mot vad jag brukade göra, bad mina lärare om längre deadlines och tog det lugnt om kvällarna, gick och la mig vid nio istället för att sitta och plugga till midnatt. Det var otroligt kämpigt för mig att göra detta. Att få precis godkänt på en skoluppgift för första gången sved och att nöja mig med att bara borsta hästen i stallet var ansträngande. Trivdes inte alls med detta. Men alla i min närhet såg varningsklockorna om att det var dags att ta det lugnt och någonstans där insåg jag nog också att det var det bästa för mig.

Det kanske låter som att denna tid varade länge men det gjorde den ju såklart inte. Fast det kändes som en evighet för mig. Jag återvände snabbt till att sitta och plugga tills sent på kvällarna, fortsatte att kämpa efter högsta betyg och red varenda dag oavsett väder. Men mina nära och kära hade rätt, jag behövde en paus. Och de där veckorna då jag trappade ner gjorde mig trots allt gott. Även om jag snabbt föll tillbaka till gamla vanor. Men så har det också alltid varit med mig. Jag har gått i vågor. Jag har gått på helvarv och samlat på mig en massa olika saker tills dess att jag bryter ihop. När sammanbrottet är över skakar jag bort det jobbiga och fortsätter i samma takt tills dess att nästa sammanbrott bryter ut.

Där intill att jag fyllde arton så hände något annat. Jag spårade totalt. Jag släppte alla mina krav och principer och bara körde. Festade både fredag och lördag, kunde vänta flera veckor med att börja med en skoluppgift och mina stövlar i stallet var allt oftare oputsade. Någonting som var helt emot vad jag tyckte, tänkte och prioriterade. I efterhand nu kan jag ju känna att jag ångrar den här tiden. Känns nästan pinsamt att jag var ute så mycket och att jag la så mycket pengar på det. Att jag var så fruktansvärt ostrukturerad och hade noll koll på allt. Men just då tyckte jag att det var så otroligt skönt på något sätt.

Jag insåg nämligen en väldigt viktig sak. Det var inte bara var jag själv som satt alla krav på mig under alla dessa år utan även min omgivning. Och jag menar absolut inte att skylla på någon eftersom det i grund och botten började hos mig. Jag hade byggt upp en bild av mig som min omgivning blev van vid och som de tillslut också tog förgivet. Alla liksom förväntade sig att jag skulle vara så duktig hela tiden. Och jag insåg hur trött jag var på att ses som duktig och att det var så otroligt skönt att göra folk förvånade. Så det var vad jag gjorde. Men tro inte att jag slarvade med det det som handlade om prestation, jag kämpade precis lika mycket i skolan som vanligt och hästen min reds varje dag. Men som den tjej med höga krav på sig själv som jag var så kände jag mig fullständigt galen. Och för att vara jag så var jag ju det. Jag gick utanför min egen comfort-zone totalt och gjorde precis det som var emot mina principer. Men kom igen, att ridstövlarna inte var putsade en dag hade ju ingen betydelse och bara för att jag började senare med uppgiften så lämnade jag fortfarande in den precis i tid och med ett bra resultat. Så så smärtsam var inte denna perioden ändå inte. Men för mig var den viktig.
Och nu sitter jag här i skolbänken igen sedan ett år tillbaka. Sedan dess har jag tänkt och reflekterat mycket över det här med prestation. Och jag märker hur jag på en gång föll tillbaka till den gamla hederliga pressen som tidigare tagit det lugnt under året då jag inte pluggade. Till en början blev jag besviken. Tänkte att nu sitter jag ju här igen tills sent på kvällen och pluggar, precis som förr. Dessutom blev jag besviken på att jag bara fick godkänt på min första tenta och inte VG. Det är verkligen onödigt att bli det. Men sedan jag började på högskolan så har jag insett en ännu viktigare sak - att det är sån här jag är. Det är ett personlighetsdrag hos mig att jag alltid vill göra mitt yttersta. Och jag tänker att om jag bara lär mig hantera det så är det en väldigt bra egenskap. Högskolan är den rätta platsen för mig att lära mig hantera detta på eftersom när tentorna är över får man automatiskt en liten period då det är betydligt lugnare. Jag märker redan nu att jag blivit bättre på det här. Inför kommande tenta känner jag mig säker vilket gör att jag inte behöver pressa mig själv lika mycket. Jag pluggar fortfarande inför tentan såklart, men utan stress. Det är en otrolig skillnad.

Gillar

Kommentarer

Moster Eva
,
Mycket bra insikter!!! Och bra skrivet...👍🏻😊
malouh
malouh,
Tack snälla <3
nouw.com/malouh