Ruthy´s daycare

Sydafrika 2017

Förskolan Ruthy, Dunoon - Kapstaden.

Det var på den här förskolan som vi spenderade våra förmiddagar i Sydafrika när vi volontärarbetade i somras. Det var en fantastisk kvinna som drev förskoleverksamheten på undervåningen i sitt hus och det fanns tre olika rum med tre olika grupper med barn. 0-2-åringarna, 2-3-åringarna och de äldre barnen som var mellan 4-5-år. Rummen var väldigt små och jag fick en chock över hur många barn det kunde få plats på en sådan liten yta. De äldsta barnens grupp bestod av runt 50 barn och deras rum var absolut inte större än våran lägenhet som är 35 kvm. Eftersom vi var där när det var vinter så var det rätt kallt, speciellt för befolkningen som är vana vid värme. Närvaron var därför väldigt olika beroende på väder. Om det regnade så var det många barn som inte kom till förskolan för att föräldrarna inte ville riskera att barnen skulle bli sjuka. Det skulle nämligen innebära en större risk för föräldrarna att inte kunna jobba och det hade dom inte råd med. Istället fick barnen vara hemma med något äldre syskon eller så. Generellt var barnen rätt sjuka på förskolan. De hostade, snorade och vissa dagar var dom hängiga av feber.

En vanlig dag på förskolan började med att vi blev skjutsade dit av våran chaufför Wellington. När vi klev in genom dörren möttes vi av ett stort gäng glada barn som kom springandes mot oss för att säga hej och få en kram. Kan inte ens sätta ord på den glädjen jag kände då. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Det kändes så oväntat på något sätt. Dessa små underbara själar utstrålade mer glädje och energi än vad jag någonsin varit med om innan.

När vi sagt hej till alla barn var det dags för frukost som bestod av gröt gjord på majsstärkelse gissar vi. Oftast fick vi mata två barn samtidigt då dom var så små och inte kunde så bra själva. När maten var färdig så var det morgonsamling för de olika åldersgrupperna. Det var då vi försökte öva på olika saker med barnen. Lära dom färger, hur man säger vad man heter på engelska, årstider, att räkna osv. Vi sjöng också en massa olika sånger. Därefter var det dags för lek. För de små barnen hällde vi ut lådor med olika leksaker som barnen fick leka med. De äldre barnen fick rita, öva på att skriva bokstäver eller leka med någonting sittandes vid borden. Vår främsta uppgift var framförallt att aktivera barnen och att se deras behov. Vara lärarnas extraögon och att se till att de inte enbart satt på en stol och ritade en hel dag utan att de fick röra på sig och leka också. För det var nämligen oftast så det var - de äldre barnen kunde sitta en hel förmiddag och endast öva på att skriva bokstaven "E". De blev så lätt rastlösa då och började busa och bråka med varandra istället. Det var därför viktigt för barnen att få röra på sig emellanåt för att bli av med lite energi. Dock var detta inte helt lätt att göra då det var kallt ute och därmed kunde vi endast vara ute en gång under vår tid där.

Barnen ville så himla gärna få vår uppmärksamhet. De ropade "teacher" efter oss för att vi skulle komma och se på vad de arbetat med under dagen. Om de pärlat, målat eller övat på bokstäver. De sökte också vår uppmärksamhet genom att knäcka bort spetsen på pennan så att vi skulle komma för att vässa deras pennor igen. Allt för att få vår uppmärksamhet.

Lunchen fick barnen från förskolan alla dagar förutom på fredagar då de fick ta med sig egen mat. Det var sorgligt när något barn inte hade med sig mat och man funderade mycket över varför de inte hade det. Men det var samtidigt så himla fint för barnen såg alltid till att dela med sig till den som inte hade. Finaste ungarna. Efter lunchen var det var dags för dom att sova. De gjorde de alltid mitt på dagen för att dom blev så trötta av allt lek. Det var också här, när barnen väl hade lagt sig, som det var dags för oss volontärer att åka vidare till våra eftermiddagsprojekt.

Detta inlägget har legat som ett utkast så otroligt länge. Jag har liksom öppnat det i flera omgångar och försökt skriva på det men det har liksom inte gått. Det känns aldrig som att det blir riktigt rättvist. Men det är verkligen så, ord kan inte beskriva vissa saker. Speciellt inte en resa som denna. För jag har aldrig varit så fylld på känslor som under denna resan. Jag har både varit fylld med så otroligt mycket glädje men också förtvivlan, sorg och ilska. Det jag reagerar mest på är alla de övriga människorna som inte bor i kåkstäderna. Dom som åker förbi de fattiga områdena utan att reagera och som säkerligen har uppfattningen att det endast bor en massa slarviga och lata människor i dessa områden. Men det är så jävla fel. Det är så fruktansvärt hur regeringen inte gör mer för att motverka kåkstäderna. Den absolut största majoriteten i kåkstäderna är fantastiska och har en drivkraft om att ha jobb, låta barnen utbildas och bo i bättre och säkrare hus. Det är ett litet antal människor som är farliga och kriminella och det är dessa som tyvärr sätter prägeln för hela kåkstaden. Men det bor så mycket oskyldiga människor där, människor precis som vi. Och det är så satans orättvist.

Gillar

Kommentarer