Förskolan Ruthy, Dunoon - Kapstaden.

Det var på den här förskolan som vi spenderade våra förmiddagar i Sydafrika när vi volontärarbetade i somras. Det var en fantastisk kvinna som drev förskoleverksamheten på undervåningen i sitt hus och det fanns tre olika rum med tre olika grupper med barn. 0-2-åringarna, 2-3-åringarna och de äldre barnen som var mellan 4-5-år. Rummen var väldigt små och jag fick en chock över hur många barn det kunde få plats på en sådan liten yta. De äldsta barnens grupp bestod av runt 50 barn och deras rum var absolut inte större än våran lägenhet som är 35 kvm. Eftersom vi var där när det var vinter så var det rätt kallt, speciellt för befolkningen som är vana vid värme. Närvaron var därför väldigt olika beroende på väder. Om det regnade så var det många barn som inte kom till förskolan för att föräldrarna inte ville riskera att barnen skulle bli sjuka. Det skulle nämligen innebära en större risk för föräldrarna att inte kunna jobba och det hade dom inte råd med. Istället fick barnen vara hemma med något äldre syskon eller så. Generellt var barnen rätt sjuka på förskolan. De hostade, snorade och vissa dagar var dom hängiga av feber.

En vanlig dag på förskolan började med att vi blev skjutsade dit av våran chaufför Wellington. När vi klev in genom dörren möttes vi av ett stort gäng glada barn som kom springandes mot oss för att säga hej och få en kram. Kan inte ens sätta ord på den glädjen jag kände då. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Det kändes så oväntat på något sätt. Dessa små underbara själar utstrålade mer glädje och energi än vad jag någonsin varit med om innan.

När vi sagt hej till alla barn var det dags för frukost som bestod av gröt gjord på majsstärkelse gissar vi. Oftast fick vi mata två barn samtidigt då dom var så små och inte kunde så bra själva. När maten var färdig så var det morgonsamling för de olika åldersgrupperna. Det var då vi försökte öva på olika saker med barnen. Lära dom färger, hur man säger vad man heter på engelska, årstider, att räkna osv. Vi sjöng också en massa olika sånger. Därefter var det dags för lek. För de små barnen hällde vi ut lådor med olika leksaker som barnen fick leka med. De äldre barnen fick rita, öva på att skriva bokstäver eller leka med någonting sittandes vid borden. Vår främsta uppgift var framförallt att aktivera barnen och att se deras behov. Vara lärarnas extraögon och att se till att de inte enbart satt på en stol och ritade en hel dag utan att de fick röra på sig och leka också. För det var nämligen oftast så det var - de äldre barnen kunde sitta en hel förmiddag och endast öva på att skriva bokstaven "E". De blev så lätt rastlösa då och började busa och bråka med varandra istället. Det var därför viktigt för barnen att få röra på sig emellanåt för att bli av med lite energi. Dock var detta inte helt lätt att göra då det var kallt ute och därmed kunde vi endast vara ute en gång under vår tid där.

Barnen ville så himla gärna få vår uppmärksamhet. De ropade "teacher" efter oss för att vi skulle komma och se på vad de arbetat med under dagen. Om de pärlat, målat eller övat på bokstäver. De sökte också vår uppmärksamhet genom att knäcka bort spetsen på pennan så att vi skulle komma för att vässa deras pennor igen. Allt för att få vår uppmärksamhet.

Lunchen fick barnen från förskolan alla dagar förutom på fredagar då de fick ta med sig egen mat. Det var sorgligt när något barn inte hade med sig mat och man funderade mycket över varför de inte hade det. Men det var samtidigt så himla fint för barnen såg alltid till att dela med sig till den som inte hade. Finaste ungarna. Efter lunchen var det var dags för dom att sova. De gjorde de alltid mitt på dagen för att dom blev så trötta av allt lek. Det var också här, när barnen väl hade lagt sig, som det var dags för oss volontärer att åka vidare till våra eftermiddagsprojekt.

Sydafrika 2017.

Lite bilder från en tur runt i de olika kåkstäderna i Kapstaden med vår chaufför Wellington. Alltså herregud säger jag bara. Jag var helt paff över att det faktiskt kunde vara så här illa, att så många människor kan leva under dessa fruktansvärda förhållandena. I små små hus byggda av kartong och plåt, utan värme, utan toalett. Toaletterna som fanns tillgängliga för befolkningen var gemensamma bajamajor som stod samlade på speciella områden. För vissa var vägen dit jättelång. Dom var dessutom alldeles för få för att täcka allas behov och inga man kunde gå till på kvällarna eftersom det var oerhört farligt att gå utanför dörren när det var mörkt. Så farligt att man kunde bli dödad. Istället fick man göra sina behov i spänner inne i huset i samma rum som de andra familjemedlemmarna. Inte jättekul för tonårstjejer med mens.

Den genomsnittliga inkomsten per dag var R10 vilket motsvarar ca. 6 kr. Det är INGENTING. Tänk att leva på 6 kr om dagen. Det är ofattbart. Från bönderna fick man därför de delar från djuren som man inte använde vid slakt. Det låg därför djurhuvuden i högar här och var som man åt. Så hemskt att se så många människor bli så lågt prioriterade i samhället. Fyfan. Finner inga ord. Tänk att bo där döda människokroppar samlas in varje morgon av polisen, där våldtäkter är vardag och där människor inte längre värderar sina egna liv. Jag kan inte föreställa mig det. Det är fruktansvärt. Det finns så mycket oskyldiga människor, människor som inte är en del av det onda och det gör mig så ledsen. Såna hjältar allihopa som härdar ut varje dag! Som hela tiden håller hoppet uppe och som sprudlar av kärlek. Vi alla borde lära av dessa människor.

Det var länge sedan jag visade bilder från Sydafrika nu! Har ju fortfarande massor med bilder kvar som jag vill dela med mig av. Grejen är att jag får lite av en klump i halsen när jag öppnar mappen till bilderna nu för tiden. Fastän att jag bara vill kolla på bilderna jämt så saknar jag den resan något fruktansvärt. Jag saknar miljön, staden, alla upplevelser som vi var med om och framförallt alla underbara människor som vi lärde känna där. Fastän att jag är så oerhört tacksam att vi kunde åka iväg så kan jag inte hjälpa hur ledsen jag är över att den redan är över. Jag vet att det är dumt att tänka så men i och med att denna resan betydde så mycket för mig och innebar så otroligt mycket känslor så blir jag ledsen av tanken att jag inte har resan framför mig längre. Inte som det är planerat i nuläget i alla fall. Men ska bli bättre på att dela mig mig, jag lovar! Fastän att jag är deppig över att resan är över så ler jag så fort jag tänker på alla fina minnen vi fått därifrån. Så det jämnar ut sig med goda marginaler!

Det här kan ha varit det fräckaste djurmötet som vi var med om enligt mig. Vår näst sista dag besökte vi "Cape of good hope" vilket är Afrikas sydvästligaste punkt. Så otroligt vackert var det! När vi hade varit uppe vid själva utkiksplatsen och var på väg ner igen så träffade vi på en - Babian! Den hade fått tag på en chipspåse på något vänster och satt och åt från den mitt på gångvägen. Jag hade sett fram emot att se en Babian under hela resan då man hela tiden möttes av skyltar "akta för Babianer" och att man inte skulle möta dom. Jag hade allt varit lite besviken om jag inte hade fått se en när man får såna löften att dom ska finnas i området liksom ;). Vi var glada över att den hade sin chipspåse då de tydligen kan vara rätt aggressiva och närgångna annars. Är så glad att vi fick se en! I sista stund verkligen.

Visst fräckt!